Månad: maj 2017

I Öresund (liksom på land) finns det varelser som inte borde vara där. Vi kallar dem invasiva arter. En ganska känd sådan är den amerikanska kammaneten, som glufsar i sig fiskägg och yngel och som brukar räknas till de mest skadliga arterna. En annan är den svartmunnade smörbulten (en fisk). Det finns faktiskt mängder av både växter och djur som etablerat sig i våra svenska vatten, och som kan göra stor skada  om det vill sig illa.

De har kommit hit på olika sätt, ibland genom fartygens barlasttankar – de tar in vatten på ett ställe och släpper ut det på ett annat, och då kan det ibland följa med oönskade fripassagerare. Den internationella organisationen IMO har sent omsider enats om ett regelverk som skall stoppa detta, men skadan är redan skedd, och det finns andra sätt för de oönskade organismerna att komma hit på. Ibland planteras de t.o.m. ut med avsikt!

En ganska nyligen upptäckt inkräktare, som kan ställa till med mycket elände är den australiska kalkrörsmasken, Den fäster sig på hårda ytor i havet, t. ex.  bryggor, pålar, båtskrov,  och bygger kalkrör som kan sätta igen vattenintag på fartyg, kylanläggningar mm.

Kalkrörsmasken finns (minst!) sedan 2013 i Lagunens småbåtshamn, där den hittades i samband med ett forskningsprojekt. Men ingen vet hur långt den har spridit sig! Ser du en kalkrörsmask (se bilden nedan och informationsbladet), så notera plats och koordinater, fotografera gärna, samla om möjligt in några individer i en plastpåse, och kontakta forskaren Anna-Lisa Wrange!

Alta trevligt har ett slut, sägs det, och det gäller även Havsresans fältvecka. På traditionsenligt vis avslutades Fältveckan med ett rejält kalas i fantastiskt väder. Och, åter enligt traditionen, lyckades Klas, den Dykande Kocken, att skapa en kulinarisk fullträff.

Nu återstår bara städning och hemfärd för dykarna, och Helene seglar tillbaka till Ystad igen i morgon. Men vi fortsätter Havsresan i Malmö, nästa aktivitet blir Kalas vid Havet på Ribersborg den 11 juni!

Det var 1801, och Napoleon var i strid med halva Europa. Men häruppe i Norden (Sverige, Danmark-Norge, Ryssland och Preussen) hade man inget otalt med Napoleon, och länderna drog sig inte för att tjäna pengar på att handla med Frankrike inom ett s.k. neutralitetsförbund.

Det togs naturligtvis inte väl upp av Napoleons fiende England, och engelsmännen försökte på alla vis att sätta käppar i hjulet för handeln. Efter många påstötningar tröttnade England till slut, och  skickade en flotta med 50 fartyg till Östersjön, med amiralen Sir Hyde Parker som befäl och den senare mer kände Lord Horatio Nelson som viceamiral och  andre man.

Uppdraget var att angripa Köpenhamn och tvinga Danmark på knä, sedan fortsätta till Sverige och Ryssland.

Den dansk-norska flottan hade 35 skepp, och var fast beslutna att försvara sig. Det blev naturligtvis ett sjöslag som hette duga, den 2 april 1801. Danskarna kallar det Slaget på Reden, för det mesta tilldrog sig precis utanför Köpenhamn. När det var över hade närmare 3000 sjömän och soldater dött eller sårats, 2000 tagits till fånga. Danskarna blev av med 12 skepp som erövrades, och två sänktes.

Utanför Malmö finns ett skeppsvrak som tros komma från Slaget på Redden, av dykare kallat ”Kanonvraket”. Det är troligt att det är ett fraktskepp som av danska flottan byggdes om till ett örlogsfartyg av typen Blokskib, ”Charlotte Amalie”. Ett blokskib är ett fartyg utan riggning, men med ett stort antal kanoner; en flytande kanonplattform som ankrades på strategiska ställen.

Hur gick det då? England vann en politisk och strategisk seger, men det är omstritt vem som vann själva sjöslaget. Under fredsförhandlingarna dog den ryske tsaren, som varit en drivande kraft i neutralitetsförbundet. Ett fredsavtal skrevs senare under, och Lord Nelson blev befordrad.

I dag var de flesta dykarna i hamn – vädret var inte det bästa, och det är nu en gång lättare där än ute på Sundet när det blåser. Men det går bra att dyka i hamnbassängerna också.

En sak som nästan alla dykare noterade var att det ligger en otrolig massa skräp på botten. En hel del av det vi slänger på marken plockas upp av någon som städar upp efter dig. Resten kan mycket väl hamna i havet. En del slänger nog saker direkt i havet också. Se på bilderna från hamnbassängen i Limhamn som Johnny Magnusson tog igår och skäms – om du är en sån som slänger saker omkring dig! Det tog inte lång tid att samla ihop en stor kasse skräp från botten, men det finns mycket kvar, om någon känner sig hågad.

Tänk så lätt det hade varit att slänga soporna där de hör hemma.

Ute vid Spillepeng, utanför Sjölundaverket, finns det också mycket skräp. Det kommer från Malmös avlopp. I vanliga fall gör Sjölundaverket ett utmärkt jobb med att rena vattnet från näringsämnen och synligt skräp, men en hel del osynliga dåligheter slipper igenom, eftersom avloppsverken helt enkelt inte är byggda för att rena bort dem. Exempel är rester från mediciner och andra kemikalier, tungmetaller och annat.

Vi kan hjälpa till genom att alltid lämna sådant som inte hör hemma i avloppet på återvinningsstationen, och aldrig hälla det i toan, vasken eller på marken.

När det regnar kan avloppsverken få problem; regnvattnet som hamnar i de s.k. kombinerade avloppen (med både kloakvatten och regnvatten) gör att de vattenvolymer som kommer in till reningsverket inte kan hanteras, och ibland måste orenat avlopp släppas ut i Sundet, s.k. bräddning. I väntan på ett moderniserat ledningsnät i Malmö får vi leva med detta, men förslag på tekniska lösningar på problemet finns!

Dykarna som tittade på utloppsledningen från Sjölundaverket kunde konstatera att det ligger en hel del synliga rester från bräddningar på botten runt ledningarna. Det är allt som inte fastnat i rensgallren. Mycket papper, plast och annat, men också oändliga mängder med portionssnuspåsar, som antingen spolats ner i toaletter eller slängts på gatan.

Varje dag spolas 4 miljoner prillor (eller snuspåsar) ner i Sverige enligt en undersökning som gjorts av Svenskt Vatten. Om vi räknar om det till Malmö, bör det bli cirka 120 000 prillor om dagen i Malmö. Mer än en i sekunden (ca 1.4 noga räknat), totalt nästan 44 MILJONER per år.

Påsarna och snuset fastnar normalt i reningsverket (om de inte behöver brädda avloppet). Men medan prillorna ligger i vattnet lakas farliga ämnen ut (t.ex. kadmium) och de hamnar så småningom i havet – det är inget reningsverken klarar av.

Tänk så lätt det hade varit att slänga snuset i papperskorgarna, där det hör hemma.

PS

Fimpar är ännu värre än snus, de kan innehålla plast också. Men det tar vi en annan gång.

Lundåkrabukten ligger norr om Malmö, men ändå inte så långt bort. Barsebäcksverket syns ju tydligt från Malmö, och där börjar Lundåkrabukten. Här utvanns sand från havsbotten för 50 år sedan, men fortfarande finns ärren kvar. De hålor som uppstod när sanden sögs upp är idag fyllda med en obeskrivlig, illaluktande sörja som inget kan leva i.

Havsresans dykare med den förträfflige Patrik ”P-dyk” Juhlins fartyg som bas besökte idag sandsugningshålet för att se om det förändrats sedan 2013 då vi besökte det senast . Tyvärr ser det likadant ut; någon spontan förbättring gick inte att se.

Första dagen på Fältveckan är alltid lite speciell. Dykarna anländer, och har inte riktigt hittat allt som behövs (parkering, boende, luftfyllning, lagringsutrymmen, dusch, lunchmackor … det är mycket med dykning!). Samtidigt råder en förväntansfull stämning: Vad skall vi hitta i år? Vi vet ju aldrig vad som kan dyka upp!

Idag dök ett blivande spöknät (?) upp. I vart fall saknade det flaggor och utmärkning, så något skumt var det.

I år har vi fotograf Jenny Eliasson med på båtarna, hon kommer att rapportera dag för dag på Facebooksidan. Några av hennes bilder kan du se nedan, bland annat en på det mystiska garnet